Journalister – tacka ja, även när det är jobbigt

17 oktober, 2018

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Svenska Dagbladets chefredaktör Fredric Karén skruvar på sig. Är det säkert att han förstår skillnaden mellan en psykolog och en terapeut?

SVTs Uppdrag granskning har gått igenom ett avslöjande i SvD som handlar om journalisten Fredrik Virtanen och sexuella trakasserier. Nu genomför UGs reporter det som på fackspråk kallas en ”ansvarsutkrävande intervju”.

Fredric Karén svarar att han är medveten om vad som skiljer en psykolog och en samtalsterapeut. Hur det ändå har blivit fel den här gången vet han inte.

Dagen efter att Uppdrag granskning visats väljer Fredric Karén att kommentera UGs arbete i den egna tidningen. Han tycker att en specifik kvinnas trovärdighet framställdes på ett felaktigt sätt i UG, enligt SvDs senaste efterforskningar. Och det är tråkigt att det blev så ”om UG har som ambition att berätta vad som verkligen hände”.

Journalistik handlar om paketering. Alla historier måste berättas effektivt med en tydlig dramaturgi. Skurkarna ska sättas dit och be om ursäkt i offentligheten, hjältarna ska hyllas och experterna ska recensera alltihop lite uppifrån.

Det som händer nu är att allt fler människor vägrar vara statister i medierna. Varför ens ställa upp i en match som man ändå inte kan vinna?

Att ducka för negativ publicitet fungerar inte alltid – men oftare än vad pr-experterna vill erkänna (det är svårt att ta bra betalt för det rådet). Gå inte ut i stormen, vänta tills brisen kommer. Det dröjer inte länge innan medierna tar upp jakten på någon annan skadeskjuten tolvtaggare.

Det här vet Expressens chefredaktör Thomas Mattsson som var en av de mediechefer som UG ville intervjua men fick nobben av.

Några månader senare ställde Thomas Mattsson upp för ett annat av SVTs program och resonerade om de svåra pressetiska överväganden han och andra utgivare tvingades till när det stormade som värst. Då var han expert i SVTs programdirektör Jan Helins webb-tv- program ”Fönster mot medievärlden” och fick under drygt 21 minuter tillfälle att prata om Metoo-publiceringar på en principiell nivå.

”Med facit i hand skulle man säkert kunna formulera vissa saker annorlunda”, erkänner Thomas Mattsson. Panelen nickar med bekymrade miner.

Journalister är den grupp i offentligheten som förstår medielogikens rollfördelning bäst. Pressad och ifrågasatt – nej tack. Expert som ger kloka perspektiv på svåra frågor – ja tack.

Även journalisten Cissi Wallin intervjuades i UG. Hennes taktik var en kombination av hur Fredric Karén och Thomas Mattsson agerade. Först avböjer hon att medverka överhuvudtaget. Sedan tackar hon ja i sista stund och filmar samtalet med en egen kamera. Hon publicerar intervjun innan Uppdrag granskning hunnit sändas och använder sina sociala kanaler för att poängtera att UG inte verkar ha tillräcklig kunskap om hur våldtäktsoffer kan reagera.

Är det så enkelt som att vi journalister måste börja föregå med gott exempel och göra det som det som vi kräver av andra? Eller kan det finnas anledning att fundera på om våra medieformats dramaturgi ibland ställer sig i vägen för ett förutsättningslöst sökande efter sanningen?

Avslöjande journalistik som Uppdrag granskning står för är avgörande för att en demokrati ska fungera. UGs gräv om Metoo och Fredrik Virtanen var viktigt och väl genomfört.

Men jag tror att även de tuffaste programmen med de tuffaste reportrarna skulle tjäna på om man var mer intresserad av att faktiskt lyssna på svaren än bara ställa tuffa frågor som är gjorda för att bekräfta den tes man driver.

Vi vill ju berätta vad som verkligen hände.

Fotnot: Här berättar Johan Såthe i ett TV-inslag om vad han ska skriva om som ny krönikör i Journalisten.